Hon flyger fram som ett yrväder. Mest hela tiden. Jag hinner varken med eller ikapp. Eftermiddagen har varit en enda lång kamp men med några välbehövliga mysiga och kramiga stunder av kärlek, också såklart. Jag är helt slut.

Känns som om vissa dagar bara fylls upp av tjat, hot, mutor, böner och försök till diskussion och förståelse.
Jag läser mycket. Jag lyssnar på goda råd. Jag tänker själv. Men ändå står jag ofta frågandes hur jag ska hantera just mitt trotsbarn. Allt låter så enkelt men det är svårt att vara konsekvent.
Ett exempel var denna eftermiddag. L tjatade om nappen. Jag brukar vara hård på att napp har hon när hon ska sova. Det har funkat bra och behovet har anpassats efter regeln. Tills för ett tag sedan. Och idag fick hon den igen efter grin och tjat. Jag måste ju hinna laga mat också och köttbullarna höll på att brännas vid. Jag tänker att till jul blir det bättre, då ska hon ju ge napparna till tomtenissarna.
Det har hon ju lovat?
Kram!